tisdag 17 november 2009

Björkås idag

Idag blir det antagligen att åka ner till Björkås och planera minnesstunden lite. Beror på om ägarna har tid med oss. Det blir väl jag mamma o pappa som åker dit. Manne jobbar. Det blev imorgon istället....
Funderar på hur länge denna onda tunga smärta måste finnas, vill att det onda tunga ska gå bort....
Jag har bekanta som har förlorat nära o kära o de lever ju vidare år in o år ut, det måste väl jag också klara?! Känns sååå förbannat ont å svårt. Men man måste ju...han var ju inte det enda jag hade å leva för....men stundtals (hemskt att tycka o känna) så känns det så... :'( Ångest över alla konstiga känslor, men jag lever dag för dag just nu, blickar jag framåt till typ Julen...känns det förjävligt tungt...Danne var en stor del av Julen, Julen är barnens brukar man väl säga hos oss var det nog nästan viktigare för Danne än för barnen :) Han var mest förväntansfull, även när Buster o Rasmus var tomtar så var han mest spänd av alla och mest nervös... sååå himla kul att se honom... Därför blir Julen extra tung, sedan är det alla vanliga dagar som man hade Danne här, han var här rätt ofta...rolig, sprallig, dryyyg, rastlös, Ja allt som Danne var, saknar det sååå himla mkt!
Har ångest över att jag svarade honom så dåligt på vissa frågor som hans tjat om jag skulle gråta när han dör, Norton dör, Amanda dör...osv...svarade så klart att jag skulle gråta när alla dog utom honom...men ush vad jag har gråtit, trodde inte att det skulle finnas så mkt gråt, det är ju helt sjukt, tar det aldrig slut?!
Nej fy vad jag tjatar, Ni tröttnar väl på att läsa mitt depp :)
På fredag kommer min kusin från Umeå hit, ska sova hos oss i två nätter istället för att ta in på hotell, det blir roligt att träffas igen tråts de dåligt dåliga sämsta omständigheterna som en minnesstund...


1 kommentar:

  1. Ella! Det gör förjävligt ont att mista sin bror och känslan som river sönder en inombords är hemsk. Ibland tyckte jag att det kändes som om jag var med i en filminspelning och skulle spela en roll men den rollen var ju verkliga livet med all smärta och alla varför och om. Alla tankar och känslor som trängs och sprängs och laddar upp en ångest som är så jävla hemsk att tvingas uppleva.
    Det klart att du också klarar av att leva vidare, det är bara lite svårare och tyngre.
    Mitt råd till dig är att låt allt ha sin tid och sörj Danne på ditt vis, det finns inget som är rätt eller fel! Mår du bättre av att tala och nöta om det som hänt så ska du göra det.
    Många styrkekramar från Eva, Jojos mamma

    SvaraRadera